äkta kärlek
det kände jag i tisdag. så underbart vackert och sorgligt, er begravning. så mycket människor som var berörda, så många som ville visa sin sorg och stötta era familjer, så många som satt och snyftade och snörvlade. jag har aldrig sett så många ledsna människor. det kändes konstigt men ändå skönt. jag grät under hela begravningen i tre timmar och kände mig helt tom efteråt. det kändes som om jag hade feber och var sjuk, kraftlös.
jag som trodde att den gången jag skulle besöka en kyrka med er, frida och johan, skulle vara på ett romantiskt bröllop och inte en begravning. livet är sjukt orättvist och ologiskt. varför? varför just ni? varför just då?
det är många frågor som saknar svar. var finns ni nu? har ni det bra? får ni vara tillsammans?
jag blir nästan arg av att jag inte kommer få svar, förhoppningsvis kommer jag få träffa er igen en vacker dag.
eller jag har bestämt mig för det, det ska bara vara så. för en hel evighet av att aldrig mer få träffa er finns inte!
jag ska träffa er igen! jag kommer träffa er igen! fina, fina människor.
det var skönt på ett sätt, att få ett "avslut" och ännu en bekräftelse på att det verkligen var sant. att ni inte finns mer. men ändå så ofattbart och overkligt.
när vi skulle gå fram och lägga blommorna på era kistor, ta farväl, kändes det ändå så sjukt jävla overkligt. att ni låg i de små kistorna med stora berg av vackra blommor ovanpå. jag tog på din kista frida, en sista beröring.
fyfan vad jag kommer sakna dig!
och jag kommer alltid tänka på er när jag hör tears in heaven, fields of gold, some die young och axels bands låt som var så fin. dom hade skrivit den för er. så himla, himla fint. och sorgligt.
/E
Kommentarer
Trackback
