hur högt?
jag behöver komma iväg, sväva ovanför molnen. må bra.
det var längesen sist.
tur att linn kommer som en riddare på vit häst och räddar min helg.
tenta om en vecka och jag har knappt börjat plugga. inget spelar någon roll.
jag är rädd för hur jag ska reagera på tisdag. rädd för mig själv.
hur går man vidare utan att gräva ner sig djupare och djupare?
det hade liksom räckt med en lång mörk vinter ändå, bara det hade räckt alldeles utmärkt. utan dödsfall.
jag kastar stenar i mitt glashus, jag kastar pil i min kuvös.
och så odlar jag min rädsla, ja jag sår ständigt nya frön.
i mitt växthus är jag säker, där växer avund klar och grön.
jag är livrädd för att leva och jag dödsrädd för att dö.
men älskling vi ska alla en gång dö, ja vi ska alla en gång dö...
/E
Kommentarer
Postat av: Anonym
Det blir lättare det gör ont och tårarna kommer sluta falla inte för alltid men för stunden, för en längre tid, så fortsätt kämpa och häng kvar lev för Frida tänk att allt du gör det gör hon med dig! <3
Trackback
